Jag ska börja med att skriva att jag inte hade några erfarenheter av gatuhundar sedan innan resan. När jag åkte på semester hade jag många fördomar och förväntningar om gatuhundarna, en del stämde andra inte. Människor ser på hundar på väldigt olika vis och det har lett till att de också lever på olika sätt. Vissa hundar har ägare. Vissa bor inne hos sina ägare andra bor ute i trädgården. Det finns också de som bor på landet som har så gott som obegränsad mark att gå på och de får mat av ägarna. Sen finns det gatuhundarna. Vissa av de har människor som ger de mat, vissa har slagit sig ner vid en mack eller en restaurang för att där finns människor som äter och gott om rester. Andra hundar lever helt själva på gatan.
Många människor vill inte ha de nära sig andra hjälper gärna till men vill inte ha in de i huset. När jag kom ner och började hälsa på hundarna varnades jag av loppor. Hundarna hade ohyra på sig och man skulle absolut inte klappa de. Det är ju sant. De flesta har loppor och fästingar. Men är man noga med att tvätta händerna och inte låter hundarna vara i ansiktet så är det oftast ingen fara. Självklart ska man låta bli hundar som ser uppenbart sjuka ut.
När vi hade landat i Serbien och var påväg till byn min sambo bodde i stannade vi vid en mack. På macken bodde det tre tikar. Detta var mitt första möte med gatuhundarna. En av de tre var lite äldre, hon bestämde. Den som var lägst i rang hade en skada på benet. Det såg ut som att hon blivit påkörd eller fått benet avslaget. Det har nog läkt nu men det har läkt fel vilket har lett till att hon antagligen har ont och har svårt att röra på benet som hon ska. Vi gav de lite mat och jag passade på att filma lite. Hon var väldigt blyg och ville inte riktigt komma nära. Det ser väldigt sorgligt ut men det fanns inte så mycket jag kunde göra.
Runt alla tomtar hade människor satt staket. Våra grannar hade några hundar som de matade regelbundet. En av de kom bort till vår grind. Vi gav henne mat en gång. Efter det kom hon till vår grind varje gång vi kom ut ur huset eller kom hem. Hon lärde sig vilka bilar vi kom med. Så himla glad och trevlig liten tik. Grannarna kallade henne för Luna. En gång gav jag Luna mat vid vår dörr och efter det sprang hon in till dörren varje gång vi öppnade grinden. Hon kunde sitta där i en halvtimme och vänta när vi hade gått in. Jag ville bara ta med henne hem!
Några dagar innan vi åkte hem började hon löpa och fick en kille efter sig. Han vaktade henne väldigt noga mot alla andra hundar även om de var mer än dubbelt så stora. Han skulle vakta henne tills hon är dräktig. Otroligt intressant att se alla hundars språk och deras "diskussioner". Men jag vill inte riktigt tänka på vilken tuff start de valparna kommer få. Hundarna är väldigt duktiga på att hitta varma platser. Det finns gott om övergivna hus de kan gömma sig i. Men de kommer frysa när de kunde varit hemma hos mig!
Här är en liten filmsnutt på Luna.
Såklart funderade jag mycket där nere på att rädda och ta med hundar hem. Jag vill ha med alla hem! :) Men alla är inte mottagliga för ett nytt liv. Hundar som har levt på gatan i 8-10 år utan människors närhet. Jag tror inte alla hade fixat ett liv inomhus. Vissa hade klarat det lätt, andra med lite mer jobb men jag tror det finns några som inte hade fixat det. Luna tex hade man fått jobba lite för. Hon är livrädd för att vara inomhus. Hon blir helt låg och vill helst springa och gömma sig. Jag tror att man ska kastrera alla vuxna och rädda unga hundar och valpar. Det kanske låter hårt men man måste ställa sig frågan om man hjälper eller stjälper. Jag menar inte heller att alla räddningsorganisationer gör fel. De gör ett underbart jobb! Men om man ska börja någon stans så är det de unga och att kastrera man borde prioritera.
Jag får inte glömma att berätta om min fina lilla Zandra. Zandra bor på min sambos farmor och farfars gård. Hon får mat och hon sover med katterna inne hos korna när det är kallt. Det enda hon inte får är kärlek. Jag blev väldigt uppskattad av Zandra när jag tog upp henne och kelade med henne. Hon satt och vänta på mig om dagarna och blev superglad när vi kom körande. Hon sprang rakt fram till mig hur många andra människor som än var med. Man blir helt varm i hjärtat och det var svårt att åka ifrån henne. Jag hoppas hon är kvar nästa år när vi åker ner igen.
Alltså tycker jag att de gatuhundarna jag träffade har det relativt bra. Tufft men relativt bra. Vissa hade det bättre än en del hundar som hade ägare. Människorna skulle behöva mer kunskap. Kunskap om risker och hur de bäst hjälper alla hundar. Mat är ofta inte det största problemet, det är sjukdomar, trafik och kylan. Jag får ont i hjälrtat när jag tänker på hur de får det i vinter. Jag har väl gått och skaffat mig en liten halvt hemlig dröm om att kunna göra något för de fyrbenta där nere!
Kommentera