Jag ser personer nästan dagligen som har något med sin hund som kan rättas till. Samtidigt så ser jag mycket fint. Många fina relationer mellan hund och ägare, många fina stunder. Häromdagen såg jag något som verkligen stod ut för mig.
Jag hade precis varit ute på en lång cykelrunda med Billy och vi var nästan hemma. En bit framför oss går det en äldre dam med sin pitbullmix. Jag ser på hunden att den går väldigt spänt och damen ser nästan ut att vara rädd för den. De svänger in på samma stig som vi ska in på. Jag går av cykeln och går en bit bakom. Hennes hund har fått syn på oss och han gör väldigt klart för mig att han inte är så glad över situationen.
Vi kommer närmare då vi håller lite högre tempo än damen. Hon vänder sig om och ser oss och jag ser att hon får lite panik. Sen säger hon:" detta kanske inte blir så bra". Jag svarar att vi stannar så kan hon fortsätta gå. Hennes svar va: "ja, jag ska försöka". Där fick jag mina misstankar bekräftade. Hon var osäker och kanske rent av rädd. Kanske inte rädd för hunden utan rädd för om hon skulle klara av hunden i en eventuell situation.
När hon sen började gå lite mer bestämt och mer målinriktat såg jag direkt hur hunden slappnade av mer och bara följde efter. Det var precis det som hunden ville att hon skulle göra. Det va en så fin syn när de traskade iväg och såg mer nöjda ut båda två. Damen stärkte på sig mer och tog lixom befälet och hunden struttade ganska nöjt, om än fortfarande lite spänt, efter henne.
Jag ville bara ropa efter henne att det såg väldigt fint ut men då hade jag väl blivit idiotförklarad ;) Det är verkligen svårt att hålla fingrarna i styr när man ser någon som så uppenbart behöver stöd! 
Kommentera