Jag och min sambo har under de senaste månaderna glömt vad vår hund är för något. Vi glömde att han är en terrier, en stor terrier. Vi har behandlat honom som en prins han har fått göra i stort sett vad han vill. Vara galen, dra revor inomhus. Skällt på oss, moppsat sig, klättrat på oss och tuggat på oss. Vi har låtit honom hållas.
Jag vet inte riktigt varför, när eller hur jag har glömt min åsikt om hur uppfostring ska gå till. När Dessie var liten var jag stenhård, noll tolerans. När jag hade henne där jag ville ha henne kunde jag istället släppa taget lite och ge henne lite mer fria tyglar. Det har fungerat. Allt jag har lärt mig under min utbildning har nog fått mig att glömma att bara godis och beröm inte fungerar på alla hundar. Det har varit det jag har behövt träna på att använda så därför tror jag att för mycket fokus har legat på det. Jag har läst så många böcker om att acceptera, jobba med, använd godis,beröm avledninge osv. Jag har inte läst på allt för många ställen om att ta tag i sin hund, sätta ner foten och säga ifrån. Jag har helt enkelt glömt att ta hänsyn till att olika metoder är olika bra för olika hundar,raser och individer.
Allt daltande och bristen på hårdare fostran ledde till att Billy bet för hårt på fel ställe och han var arg. Även om jag kan se varför han gjorde det så är det helt oacceptabelt. Vi har diskuterat och rådfrågat veterinär och har beslutat att hårdare fostran är det som gäller. Det finns inget i vår hårda fostran som är elakt på något sätt. Det handlar bara om att sätta fler och fastare gränser. Noll tolerans på skällande, springande och hoppande inomhus. Aldrig bita, hoppa eller skälla på någon. Sova ska han göra på golvet om vi inte bjuder upp honom i soffan. Han får aldrig, aldrig gå mellan mig och min sambo när vi är tillsamans. Framförallt ska han flytta sig när vi säger att han ska flytta sig. Ett nej är ett nej. Det är aldrig okej med en hund som biter!
En hund i den storleken och som dessutom är en terrier kan inte få något utrymme alls för speciellt många egna beslut, speciellt inte när hunden är i den åldern som Billy är, tonåren. Som sagt är det olika för olika hundar, individer och raser. Vissa hundar behöver kanske bli lite mer pushad till att ta fler egna besluta andra inte.
Det finns en gräns där min kapasitet, ork och vilja tar slut. Men när den stunden kommer ska jag verkligen känna att jag har gjort allt jag kan. Vi tog på oss ett ansvar när vi tog oss ann denna hunden och vi tänker jobba hårdare. Billy är inte bara ett husdjur längre, han har blivit en livsstil.
